Recension Bond-Vischan 2003

Lokaltidningen Kanalen

Agenter med rätt att roa i 23:e Åkersberga-Revyn!
Bosse Parnevik: “Den bästa revyn på 23 år!”

-Den där Björn Molin måste ha varit en sjujäkel till karl – det gick åt fyra personer att ersätta honom när han avgick! Repliken är, lite grand, den 23:e Åkersberga-Revyn i ett nötskal: Lokal, med betoning på lokal politik. Rolig, men utan att vara elak. Lägg till det ett gott tempo och proffsiga framföranden (premiärnervositeten till trots), duktiga debutanter, snygg dekor (inkl kläder), mycket bra musik och summan av kardemumman blir: Åkersberga-Revyn kan lägga en ny skratt- och jubelfest till de många tidigare!

Åkersberga-Revyn har, genom årens lopp, tagit hjälp av en rad mer eller mindre namnkunniga regissörer. Från Mikael Ekman och Mille Schmidt till Ulf Larsson och Peter Dalle, m fl.
Till de mindre namnkunniga, åtminstone för den breda publiken, hör väl Bobo Lundén, men frågan är om han inte är den bäste av dem alla!
Helt klart vet karl’n vad det är han håller på med.
Som i “Bond-vischan”, Åkersberga-revyns 23:e uppsättning som bl a låter oss stifta bekantskap med inte mindre än 5 debutanter.
Det bästa stöd en nervös debutant kan få är givetvis en entusiasmerad publik. Ett bra sätt att entusiasmera publiken är att engagera den i föreställningen. D v s att skapa en dialog mellan scen och salong.
Det är precis vad Bobo Lundén gör. I nummer efter nummer låter han agenterna kommunicera med publiken – som sannerligen är med på noterna.
Bäst illustreras metoden i andra aktens öppning som är mycket fyndig och som premiärkvällen blev extra festlig då självaste kulturchefen Jan-Wili Blomés moatjé, Lillemor Back, oförhappandes drogs in i föreställningen. Utan att agent Lena Ottosson hade en aning om just det förhållandet.

Många pärlor
Fem debutanter, som sagt, och det betyder naturligtvis att de mer erfarna aktörerna får större lass att dra. Till dem hör, vid det här laget, Anette Fahlcrantz och Lena Ottosson och det må vara mig tillåtet – faderskapet till trots – att oförbehållsamt utse dem till revyns “leading ladys”.
Till synes avspänt och ledigt tar de bägge tjejerna verkligen ut svängarna och inte minst Lena bjuder på sig själv på ett sätt som det var länge sedan vi såg på en revyscen.
Det är ingen slump, att Nettan och Lena, också svarar för revyns, i mitt tycke, bästa nummer, Kulturräddarna, ett underfundigt stycke som tjejerna skrivit själva och som är, som det heter, på pricken.
Men Lena och Nettan är sannerligen inte ensamma och pärlorna är många!
Alla tjejerna, d v s även Anna Ellison, Annie Johansson och Ann-Sofie Berggren, är mycket bra med ett extra plus för Annies härliga klös i rösten. Anna medverkar dessutom i revyns “showstopper”, “Väckelserörelsen”, en hejdlös drift med vissa predikanter och annat löst folk i frikyrkornas tassemarker.
Predikanten själv, d v s Jonas Sjögren, har med stor sannolikhet kommit till Åkersberga-revyn för att stanna. Bl a lyckades han, med hjälp av upprepandets svåra konst, att förvandla en inledningsvis jobbig flåshurtighet till ett applådknipande publikfrieri.
Mikael Lundgren är en framtidsman. I “Bond-vischan” är han den mest mångsidiga av samtliga aktörer och ger järnet varje gång han är inne på scenen. Mikael kommer alldeles säkert att låta höra talas om sig i showsammanhang.
Svante Ottosson (inte släkt med alla andra Ottosson:are i revyn!) och Magnus G. Bergström svarar, liksom Thomas Olofsson för habila insatser. Förhoppningsvis får vi nästa år se Magnus i lite större roller. Den rätta glimten finns där redan…

Härliga Bond-brudar!
En revy med anspelning på James Bond skulle förmodligen falla platt till marken utan Bond-brudar.
I “Bondvischan” finns inte mindre än tre, Anna Brundin, Helena Åkesson och Sara Valentin. Tillsammans utgör de revyns balett och de gör det på ett sätt som är härligt att skåda!
Just baletten är revyns stora överraskning. Under många år skämdes Åkersberga-Revyns publik nästan bort med duktiga dansare. Men så kom några år där danserna fick mindre framträdande plats. Nu är traditionen återupprättad, och i sammanhanget får naturligtvis inte koreograferna Mia Lindén och Marita Jansson glömmas bort.
Sist, men absolut inte minst, musiken. År efter år har i stort sett samma musikanter suttit framför scenen, under scenen, över scenen, bakom scenen, vid sidan av scenen i såväl Åkersberga-Revyn som hos Club 96. En och annan har kommit och gått men kärnan har bestått.
Jag tvekar därför inte att utse revyorkestern, i år ledd av Claes Bure, till revyns ryggrad. Claes och Paul Höglander, Peder Sundahl och Anders Lindholm är alla fullfjädrade proffs och ett råd till kommande besökare är: lyssna lite extra på orkestern, det är högklassig musik!
Dagen efter premiären fick ensemblen ett mail från en abdikerad(?) revykung, Bosse Parnevik. Han skrev bl a: -En av de bästa revyerna på 23 år! Det är bara att instämma.

Christer Ottosson
Frilansjournalist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.