Nånstans bland stjärnor så pågår en lokalrevy. En futtig och närmast onödig parentes i universums oändlighet. Det är på många sätt sant. Jorden skulle snurra vidare på exakt samma sätt med en lokalrevy och tillika utan. Men även stjärnor slocknar varje dag i vintergatan och allt beter sig som vanligt ändå. Räkningarna dyker upp, kaffet blir kallt alldeles för fort och familjen Wahlgren har börjat sälja något nytt. Allt sker där, nånstans bland oss i all onödighet. Men man kan också se det som att den där stjärnan som slocknade var någons favorit. Som just den personen tittade upp på så fort det blev stjärnklart. För även om saker är obetydliga i ett större perspektiv. Så kanske det är själva meningen vi hittar i det lilla. För er kanske den här revyn är något ni glömmer bort lika fort som den är över, för andra är det deras favorit. För oss som jobbar med den här revyn så är den en plats för samhörighet, glädje och den ger kanske framförallt nån form av mening. Vilket är en väldigt fin sak i en värld som ibland känns alldeles för stor, kall och splittrad. Sen är det fantastiskt om vår lilla onödiga revy kan skänka er lite välbehövligt ljus en mörk vinterkväll. Här på Bergateatern, nånstans bland stjärnor.